Påmindes idag om en sak som jag blir oerhört irriterad av, nämligen när folk skriver/säger "Jag fick en parkeringsböter". Hur i hela friden kan man tycka att det ska vara så!? En böter!? Vågar nog påstå att ingen jag känner som fått en p-bot uttryckt sig korrekt, utan använt just det ovanstående, gräsliga uttrycket...
Det går utför för mänskligheten..
onsdag 25 april 2012
fredag 6 april 2012
Bitter långfredag
Ingen fredag har varit så lång som långfredagen för fyra år sedan. Pappa passade på att avlida då, precis som Jesus sägs ha gjort. Kände jag min far rätt så var det hans vilja att lämna oss just den dagen. I hans psalmbok låg bandet på just denna psalm, som därför också sjöngs på hans begravning. Orden stämde in så vansinnigt bra, som om det var hans önskan att den skulle sjungas. De sista raderna fick mig att börja gråta ännu mer, för visst tusan hade det varit en bitter långfredag.
Melodi: I denna ljuva sommartid
1.
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.
2.
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.
3.
Lär mig du fågel, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt,
min själ skall ock få vingar.
4.
O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.
Melodi: I denna ljuva sommartid
1.
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.
2.
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.
3.
Lär mig du fågel, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt,
min själ skall ock få vingar.
4.
O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.
onsdag 4 april 2012
Önskar
Det är inte så att jag är missunnsam, men jag börjar bli less på att få höra hur bra det går för "alla" andra. Folk får lägenheter, jobb, pengar, köper hus, skaffar barn, gifter sig osv. Här har livet liksom inte ens börjat. Vi bara väntar på att det ska få gå bra för oss med, på att vi ska veta att vi har tak över huvudet och inte behöver flytta flera gånger om året. Vi anstränger oss verkligen i sökandet, men somliga behöver bara knäppa med fingrarna så är allt ordnat. Livet kan väl få vara lite enkelt, för en gångs skull?
Vi har det bra, vi tre. Och vi kan ta oss igenom allt. Men det tär på krafterna och är väldigt jobbigt att ha det så här. Ge oss kraft!
Vi har det bra, vi tre. Och vi kan ta oss igenom allt. Men det tär på krafterna och är väldigt jobbigt att ha det så här. Ge oss kraft!
Marianne
Idag är det min namnsdag, en dag som jag alltid kommer att förknippa med begravningen på pappa. Det är alltså fyra år sedan den ägde rum nu.
Denna dikt skrev jag till honom, till denna dag.
Fullt är det ark
ditt liv fyllt med stavelser
Släckt är ljuset vars låga
så starkt och varmt brunnit
Torkat är det bläck
med vilket sanningen nedtecknats
Borta är guldet
du förgyllde vardagen med
Tomt är det glas
som brukade släcka din kunskapstörst
Tystnat är skrattet
som klingande så glatt
Trasiga är de hjärtan
du efterlämnat i sorg
Kvar finns alla de minnen
vi för evigt bär med oss av dig
Den är inte särskilt bra egentligen, den säger så lite om vem han var, är opersonlig, och orden faller liksom platt. Ändå är den skriven med så mycket sorg och smärta i hjärtat. Inga ord jag har i min vokabulär kan ge honom och hans rika liv rättvisa. Han var en stor man.
Denna dikt skrev jag till honom, till denna dag.
Fullt är det ark
ditt liv fyllt med stavelser
Släckt är ljuset vars låga
så starkt och varmt brunnit
Torkat är det bläck
med vilket sanningen nedtecknats
Borta är guldet
du förgyllde vardagen med
Tomt är det glas
som brukade släcka din kunskapstörst
Tystnat är skrattet
som klingande så glatt
Trasiga är de hjärtan
du efterlämnat i sorg
Kvar finns alla de minnen
vi för evigt bär med oss av dig
Den är inte särskilt bra egentligen, den säger så lite om vem han var, är opersonlig, och orden faller liksom platt. Ändå är den skriven med så mycket sorg och smärta i hjärtat. Inga ord jag har i min vokabulär kan ge honom och hans rika liv rättvisa. Han var en stor man.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)