Livet

Förlåt för mitt stillatigande. Ni kanske undrar vad som hänt? Det är livet som hänt. Jag har så fullt upp med att leva att bloggandet liksom hamnar i periferin. Hur orkar de, (de som har så mycket mer händelserika liv än jag) med att uppdatera bloggen ett tiotal gånger varje dag? Kan Du kanske svara på det?

Bot

Påmindes idag om en sak som jag blir oerhört irriterad av, nämligen när folk skriver/säger "Jag fick en parkeringsböter". Hur i hela friden kan man tycka att det ska vara så!? En böter!? Vågar nog påstå att ingen jag känner som fått en p-bot uttryckt sig korrekt, utan använt just det ovanstående, gräsliga uttrycket...

Det går utför för mänskligheten..

Bitter långfredag

 Ingen fredag har varit så lång som långfredagen för fyra år sedan. Pappa passade på att avlida då, precis som Jesus sägs ha gjort. Kände jag min far rätt så var det hans vilja att lämna oss just den dagen. I hans psalmbok låg bandet på just denna psalm, som därför också sjöngs på hans begravning. Orden stämde in så vansinnigt bra, som om det var hans önskan att den skulle sjungas. De sista raderna fick mig att börja gråta ännu mer, för visst tusan hade det varit en bitter långfredag.



Melodi: I denna ljuva sommartid


1.
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

2.
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.

3.
Lär mig du fågel, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt,
min själ skall ock få vingar.

4.
O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

Önskar

Det är inte så att jag är missunnsam, men jag börjar bli less på att få höra hur bra det går för "alla" andra. Folk får lägenheter, jobb, pengar, köper hus, skaffar barn, gifter sig osv. Här har livet liksom inte ens börjat. Vi bara väntar på att det ska få gå bra för oss med, på att vi ska veta att vi har tak över huvudet och inte behöver flytta flera gånger om året. Vi anstränger oss verkligen i sökandet, men somliga behöver bara knäppa med fingrarna så är allt ordnat. Livet kan väl få vara lite enkelt, för en gångs skull?

Vi har det bra, vi tre. Och vi kan ta oss igenom allt. Men det tär på krafterna och är väldigt jobbigt att ha det så här. Ge oss kraft!

Marianne

Idag är det min namnsdag, en dag som jag alltid kommer att förknippa med begravningen på pappa. Det är alltså fyra år sedan den ägde rum nu.

Denna dikt skrev jag till honom, till denna dag.


        Fullt är det ark
 ditt liv fyllt med stavelser
 Släckt är ljuset vars låga
så starkt och varmt brunnit

         Torkat är det bläck
med vilket sanningen nedtecknats
             Borta är guldet
     du förgyllde vardagen med

            Tomt är det glas
som brukade släcka din kunskapstörst
           Tystnat är skrattet
        som klingande så glatt

    Trasiga är de hjärtan
    du efterlämnat i sorg
  Kvar finns alla de minnen
vi för evigt bär med oss av dig




Den är inte särskilt bra egentligen, den säger så lite om vem han var, är opersonlig, och orden faller liksom platt. Ändå är den skriven med så mycket sorg och smärta i hjärtat. Inga ord jag har i min vokabulär kan ge honom och hans rika liv rättvisa. Han var en stor man.   

Tummar, andetag och ett evigt sökande

Jag tänkte att jag skulle bjuda på lite poesi. Detta är en av mina väldigt gamla dikter, som är skriven 2004. Det är mycket i den jag skulle gjort annorlunda nu, jag stör mig på punkterna till exempel. Men som den blev skriven då, så ska den vara. Jag har svårt att ändra i mina egna texter, och det är en svaghet, men ibland är bristerna det som gör det unikt..

Jag har inte längre förmågan att skapa poesi, och jag saknar den delen av mig väldigt mycket. Här nedan får ni i alla fall ta del av mitt forna jag, fången i ett kärlekskaos. 








Tummar, andetag och ett evigt sökande

Och jag önskar att våra sammanflätade fingrar ska hjälpa mot allt.
För lekande tummar är det bästa jag vet.
Ta med dig ett paraply, ty mina tårar är oundvikliga.
Väggarna är tunna älskling, viska så att orden stannar kvar.
Ska pränta in mitt namn i din tunga, så att du aldrig glömmer det.

Och du ger mig en sån där lång blick,
 som om du försöker suga in bilden av mig,
 för att spara den på din näthinna, för alltid.
Jag räknar varje andetag tills vi sprängs.
 9997 med luft som DU andats.

Och jag kväver tystnaden med klingande skratt,
 trots att ögonen blöder och hjärtat gråter.
 Det räcker inte alltid att läsa mellan raderna.
 Du måste söka efter svaren där de står skrivna,
 i mina blundande ögon.
 Räkna stjärnorna älskling, räkna stjärnorna innan vi faller.

Hopp

Efter ytterligare ett par dagar fyllda av ångest känns det nu lite bättre. Nej, jag har inte råd att köpa något av allt det vackra jag har sett på stan och det gör ont i mig, men vad spelar väl det för roll egentligen? Jag har ingenstans att bo, men jag har ju kärleken! Somliga dagar är det lättare att tänka positivt.

Jag har haft ett bord på loppis och försökt sälja saker, jag har lagt ut annonser på Facebook, Blocket och Tradera. Jag försöker verkligen att få det att gå runt, nu är det bara att vänta på att det ska börja gå bra...

Vi har eventuellt en lägenhet på gång, men jag vågar inte riktigt hoppas. Eller, jag vågar inte erkänna för mig själv (och er) hur innerligt mycket jag hoppashoppashoppas.

Full av tomhet

Idag är en sådan dag då varje andetag och varje hjärtslag smärtar, och jag helst stannat i sängen. Jag skulle vilja gråta, men trots att jag är fylld till bristningsgränsen av obeskrivlig sorg, så vill inte en enda tår falla.

Nej, det finns ingen särskild anledning, det är bara en sådan dag. En sådan dag då alla drömmar krossas och allt känns omöjligt. Att det är grått ute, och att jag varken har ett hem eller en inkomst gör inte saken bättre. Inte heller är vetskapen om att fyra år redan har gått, sedan den allra största, djupaste sorgen kom, och min far försvann.

Jag önskar att jag hade en vän som var här när dagar som denna kommer. En enda vänlig gest skulle kunna ta mig upp ur mörkret. Men jag vet att det är svårt att finnas där, svårt att finna de rätta orden och till och med svårt att orka bry sig, trots att man egentligen inte gör något annat. Ibland måste man få finnas där för sig själv också.

Hundar

Jag är förbannad och sårad just nu. Jag var dum nog att ge mig in i en diskussion om hundar, renrasiga/blandraser samt oseriösa säljare. Folk uppmanades att sluta köpa blandraser och säljare av sådana anklagades för att vara oseriösa, (och det stämmer säkert i många fall). Jag anser att när valparna redan är födda så har de precis samma värde som alla andra hundar, oavsett ras. Jag skulle inte själv medvetet avla två olika raser (fast jag egentligen tycker att hundarna har rätt att välja själva).

Sjukdomar och skavanker förekommer hos såväl renrasiga hundar som blandisar. Det är ganska sjukt hur folk avlar på renrasiga för att få fram vissa egenskaper och använda dem för att vinna tävlingar/utställningar etc, vilket är mycket för ens egen skull. Titta bara på hur sönderavlade schäfrar har blivit. "Skönhetstävlingar" anser jag vara lika fel när det gäller människor som hundar...

Någon tyckte att han aldrig någonsin skulle betala för en blandras, utan hellre lägga 20 000 på en renrasig hund. Jag hävdade att det inte går att sätta ett pris på den kärlek man kan få av sin hund, oavsett ras. Det viktiga för mig var en hund som är ett bra sällskap, är snäll och mår bra. Allt det har min finaste Boston, och tanken på att han istället skulle ha blivit avlivad om alla vägrade köpa blandraser, är olidlig.

Tänk om vi skulle avla fram människor på samma vis, om de som var sjuka bara skulle kasseras, och man skulle vara tvungen att vara en näst intill perfekt individ för att vara värd att få skaffa barn. Och "blandraser", skulle vara det värsta som fanns...

Jag inser såklart att det finns väldigt många nackdelar med blandrasavel, men det är  inte heller problemfritt att avla renrasiga. När det gäller priset så tycker jag att det är finare av en människa att sätta ett lågt pris på en hund istället för att göra allt för att tjäna pengar på den, men jag vet att det förekommer mycket kostnader för att få till en fin och frisk hund.

Jag är ingen rasist. Jag älskar alla hundar, oavsett ras. Brister förekommer hos alla slags hundar, liksom hos alla människor.


Är inte Boston minst lika fin som renrasiga vovvar?

Hårmodell

Idag har jag varit hårmodell åt Wella, under en kurs där de lärde ut lite nya tekniker inom klippning och färgning till ett gäng frisörer. Jag blev klippt och färgad med inspiration från Blaze-kollektionen, som ser ut till exempel så här:

Jag hade gärna blivit riktigt mörkt lila, men frisören fick såklart fria händer. Det blev många timmar i frisörstolen, med blekning, klippning och slutligen färgning. Basen blev typ sandfärgad, med effekter i rosa och vitt. Inget jag skulle ha valt själv, men det var många som var imponerade och tyckte att det var jättesnyggt och tufft, och som skulle känna på och fota det.

 Jag har den inställningen att "det är bara hår", så jag rakar av mig det eller färgar om det i det fall jag skulle bli missnöjd, vilket inte är aktuellt nu. Men somliga modeller är livrädda för att bli klippta, och då undrar man ju lite vad de gör där.

Här kommer ett par bilder på resultatet, inte alls lika häftigt som de ovan, men helt ok. (Bortse från att jag ser oerhört trött och sliten ut, vilket jag iofs är)

Vill ha!

Denna underbara bädd står högst upp på Bostons önskelista just nu! Är den inte helt vansinnigt fin!?

Väntan och längtan

Just nu känns det som att livet är en enda lång väntan. Det stämmer ju förvisso, det är en lång väntan på döden. Men meningen är väl att all denna tid skall fyllas med det som ska utgöra livet, och det är livets riktiga början jag väntar på.

Tiden den går, och kommer aldrig igen. Det är ju självklart, men ändå skrämmande. Här slösar jag bort dyrbar tid, på att vänta.

Jag väntar på ett jobb, på ett hem, på att bilda familj, på att återfå min skrivförmåga, på att komma på vad jag vill ägna livet åt, etc etc. Nog vet jag att det är bara jag som kan fylla tiden, och se till att saker händer. Jag försöker, det gör jag faktiskt. Jag sitter ju inte helt passivt och väntar, jag söker jobb och lägenheter, jag anstränger mig, väldigt mycket.

För somliga tycks allt bara hända, de kan försörja sig på något de älskar, har en plats att kalla "hemma", har barn och råd att resa och hitta på saker. Vissa tycks bara kunna knäppa med fingrarna och få allt de någonsin kunnat drömma om.

Nej, jag klagar inte, inte egentligen. Jag har det största och viktigaste av allt, jag har kärleken! Men för att den ska kunna frodas ytterligare behövs lite mer struktur i vardagen, så är det bara.

Livet är, eller ska vara, NU! Vad är det jag väntar på?

Vårfärg

Mintgrönt/ljust turkos, det är de ljuvligaste vårfärgerna!



                          

Pasteller

Våren börjar sakta men säkert smyga sig på. Solens strålar värmer skönt när de väl tränger igenom molnen, och jag suger girigt i mig dem för att hämta näring och energi. Än är det mycket snö kvar, men lusten att vårstäda, rensa ut allt gammalt och börja om på nytt, har redan infunnit sig.

Det är så befriande att få göra sig av med gamla saker som bara legat och samlat damm. Dock så är det svårt för mig att rensa just nu, då alla mina saker är inknölade i vårt oerhört fulla förråd, och vi ju fortfarande är bostadslösa.


Ett hem står högst på min önskelista just nu. Ett hemtrevligt, ombonat och strukturerat hem fullt av kärlek. Att ha ett hem är något så grundläggande för oss människor, och det tär på mina krafter att inte ha något. Något av det viktigaste för mig är att ha en plats dit jag kan bjuda vänner och bekanta. Jag vill att vårt framtida hem alltid ska vara öppet för de som står oss nära, för vad ska man med ett hem till om man inte delar det med dem man håller av?

Nu när våren nalkas skulle hemmet vara prytt av pastellfärger och blomknoppar, och solen skulle hoppfullt leta sig in och klä det i sin värme och sitt ljus.

Dream on

Jag fascineras över hur mycket drömmarnas värld styr över min vardag. När jag sover och hamnar i en helt annan värld kan plötsligt vad som helst vara möjligt. Ofta träffar jag superhärliga människor i mina drömmar, som jag när jag vaknar innerligt önskar vore verkliga. En hel dag i vaket tillstånd kan jag då fundera över om de inte finns ändå, och om hur livet skulle se ut om de levde här. Somliga karaktärer kan verkligen röra vid min själ och saknaden när jag vaknar kan vara vansinnigt stark. Ändå är detta de bästa drömmarna, de som lär mig något om mig själv och även om andra människor, de jag längtar efter att kunna återuppta när jag somnar om.


Mardrömmar brukar jag kunna uppskatta då de kan vara väldigt spännande och nervkittlande. Jag har en förmåga att ofta kunna vara medveten om att jag drömmer, och därmed styra vissa saker, tänka "det här är bara en dröm, det är ingen fara", "det här är inte riktigt, du kan göra vad du vill", "det här har jag drömt förut, jag ska göra såhär", etc. Men det finns också drömmar som tar upp hemska saker jag upplevt och tvingar mig att återuppleva dem om och om igen, oftast mycket värre än vad de var i verkligheten.

Min pappas död är en sådan sak som ofta dyker upp. I många drömmar vet jag att han ska dö, och får chansen att säga att jag älskar honom, innan det är försent. Ibland är han bortglömd på sjukhuset och jag vet att jag borde vara där hos honom. Ibland kommer han tillbaka från det döda och det kan vara riktigt obehagligt. Efter sådana drömmar vaknar jag upp badandes i svett och med en stark ångestkänsla, en klump i halsen, en tyngd i bröstet osv, och den känslan kan sitta i hela dagen, ibland längre. Det är något av det absolut värsta jag vet. Det är svårt att gå vidare i livet när man blir förföljd av sådana hemskheter.

Efter de fina drömmarna kan jag vakna leende och kliva upp med en positiv inställning och stark livslust. Tänk att det som händer när jag sover kan påverka mitt liv så mycket. Kanske är det så att det är i detta nu jag drömmer, att den oändliga världen i sömnen är den sanna. Hur som helst så tycker jag om att sova, och framför allt att drömma.

Valentine

Igår var det alla hjärtans dag, en mysig dag som påminner oss som är i förhållanden om att ge varandra lite extra kärlek och omtanke. På den tiden då jag var singel var det såklart en dag jag inte alls tyckte mycket om, och jag var säkert minst lika bitter som många i min omgivning var igår. Dock så brukade jag köpa små presenter till mina vänner, och kanske bjuda på middag och så. Det behöver ju faktiskt inte bara vara en partner man visar kärlek.

Och visst är det en dag då man väntas konsumera massor av fåniga prylar i hjärtformat. Men, det är inget tvång och det fina är att kärlek faktiskt är gratis och att det absolut inte behöver kosta att ha det lite extra mysigt denna dag. För jag anser att det är ok att ha en sådan dag, det innebär ju inte att man inte kan köpa små presenter eller bjuda ut sin kärlek på middag någon annan dag, det är bara en påminnelse om att romantik är viktigt, kärleken är det viktigaste som finns!

I want you just the way you are

Åh. Jag har haft det så bra den senaste veckan! Var i Uppsala några dagar, träffade systrarna och allra sötaste skruttungarna Ellen och Elvin. De får mig att längta ännu mer efter egna barn! Hann dessutom med att gå ut och roa mig med Sara, och vi hade riktigt kul! Jag har verkligen saknat nationslivet, så det var härligt att få ta del av det igen. Det blev en del shopping också, det tycks liksom vara oundvikligt.. Hoppas på att snart vara tillbaka i Uppsala, åtminstone på besök.

Kom hem till Östersund och mina älsklingar igen i måndags. Boston blev så glad, och Thorbjörn också får jag hoppas. Igår var det ju som bekant alla hjärtans dag, och vi myste till det på relaxavdelningen på Storsjöbadet. Snällaste Kicki och Ronny såg efter Bostonbullen under tiden. När vi kom hem blev det filmmys och chokladfondue.

Vad har jag gjort för att vara förtjänt av allt detta underbara? Tänk att man kan ha det så bra, fast tillvaron egentligen är kaotisk och man bara väntar på att allt ska vända och det ska lösa sig med boende, inkomst osv. Om livet kan vara såhär bra när det är dåligt, hur fantastiskt blir det inte då när det blir bra?

Stor kram till alla som gjort den senaste tiden så bra, och till alla de jag saknar att ha nära!

Var inte rädd för mörkret

Ikväll såg vi Don't be afraid of the dark, ganska ok skräckis faktiskt. Men att hitta någon riktigt bra är ju lättare sagt än gjort. Tycker dock att denna lilla filur är ganska otäck, så jag lär sova med lampan tänd inatt..















Vad tycker ni, är mörker tryggt eller skrämmande?

Människa

Ibland är det svårt att inte vara mer än människa, att fela och att inte riktigt räcka till. Det är ofta jag vill så mycket, men inte vet var jag ska börja, eller hur jag ska bära mig åt.

Jag vill att alla mina vänner ska veta att jag gör vad som helst för deras skull, men ibland skulle det underlätta om de bad om det. Det är inte lätt att läsa tankar, även om jag verkligen försöker. Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara väldigt svårt att be om hjälp när man behöver den som mest. Och ibland behöver man få något tillbaka, även om det absolut inte är syftet. Men man kan inte bara ge och ge.

Lemon cupcakes

Igår kväll ägnade jag mig åt en av mina favoritsysslor, jag bakade! :) Det blev supergoda, glutenfria citronmuffins med lemoncurd-frosting.


Recept kommer här:  

Citronmuffins  
100 g smör 
1 dl florsocker 
½ citron, rivet skal 
1 ägg
½ tsk bakpulver 
1 dl potatismjöl

Sätt ugnen på 200 grader. Rör matfett och florsocker.
Tillsätt rivet citronskal och ägg.
Blanda bakpulver med potatismjöl och rör ner i smeten.
Fyll muffinsformar till hälften.

Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter.
(Detta blev bara 6 stycken muffins, så jag skulle rekommendera att dubbla satsen)  

Lemoncurd-frosting  
100 g Philadelphia 
1 dl vispgrädde 
4-5 msk lemoncurd 
Blanda lemoncurd och philadelphia. Vispa grädden fluffig och vänd ned den i lemoncurdblandningen.
Bara att spritsa på, och ställa svalt. (Tror dock att grädden med fördel kan uteslutas)

Följ min blogg med Bloglovin

Att vara arbetslös, 2

Känner du dig nedstämd av avvisningarna? Då är det inte det lättaste att fortsätta jakten. Många av de jobb som annonseras ut saknar du kvalifikationer för, eller också vågar du inte erkänna för dig själv att du kanske har den rätta kompetensen. Hittar du inget utannonserat jobb att söka, så gäller det att vara uppfinningsrik.

Iklädd din osäkerhet bör du nu gå ut till arbetsplatser och intala dem om att de behöver anställa dig. "Hej! Jag är precis vad ni behöver! Jag kan det här, det här och är jättebra på det här!", lögnerna rinner ur dig allt lättare, om du nu ens tagit dig upp ur sängen och vågat dig ut i den läskiga världen, full av arbetande människor.

De av dina egenskaper som inte finns dokumenterade i form av betyg,intyg etc, är ingenting värda. Men har du tur så lyckas du med ditt charmerande leende rädda din situation! För framtiden ligger i dina händer, allting är möjligt och blabla... Det är ditt eget fel att du befinner dig där du är.

Och kom ihåg, det är ett heltidsjobb att vara arbetssökande, men förvänta dig inte att få betalt!

Att vara arbetslös, 1

Jag har tänkt lite på det här med att vara arbetslös, eftersom det för stunden är så min tillvaro ser ut (förutom min timanställning då, men den räknas liksom inte).

Som arbetslös är du en börda för samhället, och du är mindre värd än dess hårt arbetande invånare. Du är troligen fast i en ond cirkel, vilket tycks höra till när man befinner sig i denna situation. Du behöver erfarenhet för att få ett arbete, men du kan inte få den erfarenheten om du inte får ett arbete. Däremot kan du eventuellt få den genom att arbeta gratis åt någon arbetsgivare, men frågan är om det gör så mycket mer än att stärka känslan av att din tid faktiskt inte är värd något.

Har man gått hemma ett tag så är det lätt att självförtroendet når botten, och att humöret sakta men säkert sjunker med samma mål. Har man nu otur så trillar man allt för lätt ner i ett mörkt hål av depression. Då är det dags för det oundvikliga, att söka jobb!

Att vara arbetssökande är ett heltidsjobb, påstås det, men det är ett jobb man förväntas avsluta så snart man når resultat.

Hittar du ett jobb att söka så du på ett par pappersark sammanfatta hela din livshistoria (nåväl, bara den relevanta delen, så kanske en halv sida om du har tur), och hela din person. Utifrån dessa papper, baserade på ens förflutna, skall någon nu bedöma din lämplighet för det aktuella arbetet. Har du nu riktig tur så kan du efter en (oftast lång) viss tids väntan bli kallad till intervju.

Nu ska du samla alla dina krafter och fokusera på att sälja dig själv. Under ca 10 minuter ska du sitta och berätta om alla dina positiva egenskaper och försöka övertyga om att du är precis den de söker, trots att vartenda ord du uttalar känns som en lögn.

Det är inte lätt när självförtroendet är lågt och livsgnistan försvunnen, att verka positiv och leende berätta om vilken bra person man är. Du, som knappt tar dig upp ur sängen om dagarna, ska nu beskriva hur punktlig, pålitlig och alert du är.

Blev du däremot inte kallad till någon intervju så blir du både besviken och lättad. Du vill så gärna bevisa för alla andra och dig själv att du kan, att du visst har ett värde, samtidigt som du är livrädd att behöva göra just detta, och kanske till och med misslyckas, igen, igen och igen.

"Vi har valt att gå vidare med andra sökande" är en fras man som arbetssökande vänjer sig vid. Oavsett vilka känslor den väcker, så innebär den bara en sak, det gäller att fortsätta söka!


Fortsättning följer...

Nystart

Jag har startat många nya bloggar, med synen att det är som en nystart, och hopp om att det skulle förändra mitt liv och mina bloggvanor. Min matblogg hade jag stora planer för, men de gick i stöpet. När det gäller Panther Design så kommer den att finnas kvar, och förhoppningsvis snart börjas uppdateras mer kontinuerligt, jag ligger lite efter där, trots en hel del skapande...

Syftet med denna blogg är att den skall fyllas av mina tankar, och av inlägg som är av betydelse (åtminstone för mig). Min "vanliga" blogg, är döende och känns som ett avslutat kapitel. Är ni intresserade av att läsa mina ord, så är det alltså här ni kommer att finna dem i fortsättningen.