Tummar, andetag och ett evigt sökande

Jag tänkte att jag skulle bjuda på lite poesi. Detta är en av mina väldigt gamla dikter, som är skriven 2004. Det är mycket i den jag skulle gjort annorlunda nu, jag stör mig på punkterna till exempel. Men som den blev skriven då, så ska den vara. Jag har svårt att ändra i mina egna texter, och det är en svaghet, men ibland är bristerna det som gör det unikt..

Jag har inte längre förmågan att skapa poesi, och jag saknar den delen av mig väldigt mycket. Här nedan får ni i alla fall ta del av mitt forna jag, fången i ett kärlekskaos. 








Tummar, andetag och ett evigt sökande

Och jag önskar att våra sammanflätade fingrar ska hjälpa mot allt.
För lekande tummar är det bästa jag vet.
Ta med dig ett paraply, ty mina tårar är oundvikliga.
Väggarna är tunna älskling, viska så att orden stannar kvar.
Ska pränta in mitt namn i din tunga, så att du aldrig glömmer det.

Och du ger mig en sån där lång blick,
 som om du försöker suga in bilden av mig,
 för att spara den på din näthinna, för alltid.
Jag räknar varje andetag tills vi sprängs.
 9997 med luft som DU andats.

Och jag kväver tystnaden med klingande skratt,
 trots att ögonen blöder och hjärtat gråter.
 Det räcker inte alltid att läsa mellan raderna.
 Du måste söka efter svaren där de står skrivna,
 i mina blundande ögon.
 Räkna stjärnorna älskling, räkna stjärnorna innan vi faller.

Hopp

Efter ytterligare ett par dagar fyllda av ångest känns det nu lite bättre. Nej, jag har inte råd att köpa något av allt det vackra jag har sett på stan och det gör ont i mig, men vad spelar väl det för roll egentligen? Jag har ingenstans att bo, men jag har ju kärleken! Somliga dagar är det lättare att tänka positivt.

Jag har haft ett bord på loppis och försökt sälja saker, jag har lagt ut annonser på Facebook, Blocket och Tradera. Jag försöker verkligen att få det att gå runt, nu är det bara att vänta på att det ska börja gå bra...

Vi har eventuellt en lägenhet på gång, men jag vågar inte riktigt hoppas. Eller, jag vågar inte erkänna för mig själv (och er) hur innerligt mycket jag hoppashoppashoppas.

Full av tomhet

Idag är en sådan dag då varje andetag och varje hjärtslag smärtar, och jag helst stannat i sängen. Jag skulle vilja gråta, men trots att jag är fylld till bristningsgränsen av obeskrivlig sorg, så vill inte en enda tår falla.

Nej, det finns ingen särskild anledning, det är bara en sådan dag. En sådan dag då alla drömmar krossas och allt känns omöjligt. Att det är grått ute, och att jag varken har ett hem eller en inkomst gör inte saken bättre. Inte heller är vetskapen om att fyra år redan har gått, sedan den allra största, djupaste sorgen kom, och min far försvann.

Jag önskar att jag hade en vän som var här när dagar som denna kommer. En enda vänlig gest skulle kunna ta mig upp ur mörkret. Men jag vet att det är svårt att finnas där, svårt att finna de rätta orden och till och med svårt att orka bry sig, trots att man egentligen inte gör något annat. Ibland måste man få finnas där för sig själv också.

Hundar

Jag är förbannad och sårad just nu. Jag var dum nog att ge mig in i en diskussion om hundar, renrasiga/blandraser samt oseriösa säljare. Folk uppmanades att sluta köpa blandraser och säljare av sådana anklagades för att vara oseriösa, (och det stämmer säkert i många fall). Jag anser att när valparna redan är födda så har de precis samma värde som alla andra hundar, oavsett ras. Jag skulle inte själv medvetet avla två olika raser (fast jag egentligen tycker att hundarna har rätt att välja själva).

Sjukdomar och skavanker förekommer hos såväl renrasiga hundar som blandisar. Det är ganska sjukt hur folk avlar på renrasiga för att få fram vissa egenskaper och använda dem för att vinna tävlingar/utställningar etc, vilket är mycket för ens egen skull. Titta bara på hur sönderavlade schäfrar har blivit. "Skönhetstävlingar" anser jag vara lika fel när det gäller människor som hundar...

Någon tyckte att han aldrig någonsin skulle betala för en blandras, utan hellre lägga 20 000 på en renrasig hund. Jag hävdade att det inte går att sätta ett pris på den kärlek man kan få av sin hund, oavsett ras. Det viktiga för mig var en hund som är ett bra sällskap, är snäll och mår bra. Allt det har min finaste Boston, och tanken på att han istället skulle ha blivit avlivad om alla vägrade köpa blandraser, är olidlig.

Tänk om vi skulle avla fram människor på samma vis, om de som var sjuka bara skulle kasseras, och man skulle vara tvungen att vara en näst intill perfekt individ för att vara värd att få skaffa barn. Och "blandraser", skulle vara det värsta som fanns...

Jag inser såklart att det finns väldigt många nackdelar med blandrasavel, men det är  inte heller problemfritt att avla renrasiga. När det gäller priset så tycker jag att det är finare av en människa att sätta ett lågt pris på en hund istället för att göra allt för att tjäna pengar på den, men jag vet att det förekommer mycket kostnader för att få till en fin och frisk hund.

Jag är ingen rasist. Jag älskar alla hundar, oavsett ras. Brister förekommer hos alla slags hundar, liksom hos alla människor.


Är inte Boston minst lika fin som renrasiga vovvar?

Hårmodell

Idag har jag varit hårmodell åt Wella, under en kurs där de lärde ut lite nya tekniker inom klippning och färgning till ett gäng frisörer. Jag blev klippt och färgad med inspiration från Blaze-kollektionen, som ser ut till exempel så här:

Jag hade gärna blivit riktigt mörkt lila, men frisören fick såklart fria händer. Det blev många timmar i frisörstolen, med blekning, klippning och slutligen färgning. Basen blev typ sandfärgad, med effekter i rosa och vitt. Inget jag skulle ha valt själv, men det var många som var imponerade och tyckte att det var jättesnyggt och tufft, och som skulle känna på och fota det.

 Jag har den inställningen att "det är bara hår", så jag rakar av mig det eller färgar om det i det fall jag skulle bli missnöjd, vilket inte är aktuellt nu. Men somliga modeller är livrädda för att bli klippta, och då undrar man ju lite vad de gör där.

Här kommer ett par bilder på resultatet, inte alls lika häftigt som de ovan, men helt ok. (Bortse från att jag ser oerhört trött och sliten ut, vilket jag iofs är)

Vill ha!

Denna underbara bädd står högst upp på Bostons önskelista just nu! Är den inte helt vansinnigt fin!?

Väntan och längtan

Just nu känns det som att livet är en enda lång väntan. Det stämmer ju förvisso, det är en lång väntan på döden. Men meningen är väl att all denna tid skall fyllas med det som ska utgöra livet, och det är livets riktiga början jag väntar på.

Tiden den går, och kommer aldrig igen. Det är ju självklart, men ändå skrämmande. Här slösar jag bort dyrbar tid, på att vänta.

Jag väntar på ett jobb, på ett hem, på att bilda familj, på att återfå min skrivförmåga, på att komma på vad jag vill ägna livet åt, etc etc. Nog vet jag att det är bara jag som kan fylla tiden, och se till att saker händer. Jag försöker, det gör jag faktiskt. Jag sitter ju inte helt passivt och väntar, jag söker jobb och lägenheter, jag anstränger mig, väldigt mycket.

För somliga tycks allt bara hända, de kan försörja sig på något de älskar, har en plats att kalla "hemma", har barn och råd att resa och hitta på saker. Vissa tycks bara kunna knäppa med fingrarna och få allt de någonsin kunnat drömma om.

Nej, jag klagar inte, inte egentligen. Jag har det största och viktigaste av allt, jag har kärleken! Men för att den ska kunna frodas ytterligare behövs lite mer struktur i vardagen, så är det bara.

Livet är, eller ska vara, NU! Vad är det jag väntar på?

Vårfärg

Mintgrönt/ljust turkos, det är de ljuvligaste vårfärgerna!



                          

Pasteller

Våren börjar sakta men säkert smyga sig på. Solens strålar värmer skönt när de väl tränger igenom molnen, och jag suger girigt i mig dem för att hämta näring och energi. Än är det mycket snö kvar, men lusten att vårstäda, rensa ut allt gammalt och börja om på nytt, har redan infunnit sig.

Det är så befriande att få göra sig av med gamla saker som bara legat och samlat damm. Dock så är det svårt för mig att rensa just nu, då alla mina saker är inknölade i vårt oerhört fulla förråd, och vi ju fortfarande är bostadslösa.


Ett hem står högst på min önskelista just nu. Ett hemtrevligt, ombonat och strukturerat hem fullt av kärlek. Att ha ett hem är något så grundläggande för oss människor, och det tär på mina krafter att inte ha något. Något av det viktigaste för mig är att ha en plats dit jag kan bjuda vänner och bekanta. Jag vill att vårt framtida hem alltid ska vara öppet för de som står oss nära, för vad ska man med ett hem till om man inte delar det med dem man håller av?

Nu när våren nalkas skulle hemmet vara prytt av pastellfärger och blomknoppar, och solen skulle hoppfullt leta sig in och klä det i sin värme och sitt ljus.