Ingen fredag har varit så lång som långfredagen för fyra år sedan. Pappa passade på att avlida då, precis som Jesus sägs ha gjort. Kände jag min far rätt så var det hans vilja att lämna oss just den dagen. I hans psalmbok låg bandet på just denna psalm, som därför också sjöngs på hans begravning. Orden stämde in så vansinnigt bra, som om det var hans önskan att den skulle sjungas. De sista raderna fick mig att börja gråta ännu mer, för visst tusan hade det varit en bitter långfredag.
Melodi: I denna ljuva sommartid
1.
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.
2.
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.
3.
Lär mig du fågel, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt,
min själ skall ock få vingar.
4.
O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar