Livet

Förlåt för mitt stillatigande. Ni kanske undrar vad som hänt? Det är livet som hänt. Jag har så fullt upp med att leva att bloggandet liksom hamnar i periferin. Hur orkar de, (de som har så mycket mer händelserika liv än jag) med att uppdatera bloggen ett tiotal gånger varje dag? Kan Du kanske svara på det?

Bot

Påmindes idag om en sak som jag blir oerhört irriterad av, nämligen när folk skriver/säger "Jag fick en parkeringsböter". Hur i hela friden kan man tycka att det ska vara så!? En böter!? Vågar nog påstå att ingen jag känner som fått en p-bot uttryckt sig korrekt, utan använt just det ovanstående, gräsliga uttrycket...

Det går utför för mänskligheten..

Bitter långfredag

 Ingen fredag har varit så lång som långfredagen för fyra år sedan. Pappa passade på att avlida då, precis som Jesus sägs ha gjort. Kände jag min far rätt så var det hans vilja att lämna oss just den dagen. I hans psalmbok låg bandet på just denna psalm, som därför också sjöngs på hans begravning. Orden stämde in så vansinnigt bra, som om det var hans önskan att den skulle sjungas. De sista raderna fick mig att börja gråta ännu mer, för visst tusan hade det varit en bitter långfredag.



Melodi: I denna ljuva sommartid


1.
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

2.
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.

3.
Lär mig du fågel, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt,
min själ skall ock få vingar.

4.
O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

Önskar

Det är inte så att jag är missunnsam, men jag börjar bli less på att få höra hur bra det går för "alla" andra. Folk får lägenheter, jobb, pengar, köper hus, skaffar barn, gifter sig osv. Här har livet liksom inte ens börjat. Vi bara väntar på att det ska få gå bra för oss med, på att vi ska veta att vi har tak över huvudet och inte behöver flytta flera gånger om året. Vi anstränger oss verkligen i sökandet, men somliga behöver bara knäppa med fingrarna så är allt ordnat. Livet kan väl få vara lite enkelt, för en gångs skull?

Vi har det bra, vi tre. Och vi kan ta oss igenom allt. Men det tär på krafterna och är väldigt jobbigt att ha det så här. Ge oss kraft!

Marianne

Idag är det min namnsdag, en dag som jag alltid kommer att förknippa med begravningen på pappa. Det är alltså fyra år sedan den ägde rum nu.

Denna dikt skrev jag till honom, till denna dag.


        Fullt är det ark
 ditt liv fyllt med stavelser
 Släckt är ljuset vars låga
så starkt och varmt brunnit

         Torkat är det bläck
med vilket sanningen nedtecknats
             Borta är guldet
     du förgyllde vardagen med

            Tomt är det glas
som brukade släcka din kunskapstörst
           Tystnat är skrattet
        som klingande så glatt

    Trasiga är de hjärtan
    du efterlämnat i sorg
  Kvar finns alla de minnen
vi för evigt bär med oss av dig




Den är inte särskilt bra egentligen, den säger så lite om vem han var, är opersonlig, och orden faller liksom platt. Ändå är den skriven med så mycket sorg och smärta i hjärtat. Inga ord jag har i min vokabulär kan ge honom och hans rika liv rättvisa. Han var en stor man.   

Tummar, andetag och ett evigt sökande

Jag tänkte att jag skulle bjuda på lite poesi. Detta är en av mina väldigt gamla dikter, som är skriven 2004. Det är mycket i den jag skulle gjort annorlunda nu, jag stör mig på punkterna till exempel. Men som den blev skriven då, så ska den vara. Jag har svårt att ändra i mina egna texter, och det är en svaghet, men ibland är bristerna det som gör det unikt..

Jag har inte längre förmågan att skapa poesi, och jag saknar den delen av mig väldigt mycket. Här nedan får ni i alla fall ta del av mitt forna jag, fången i ett kärlekskaos. 








Tummar, andetag och ett evigt sökande

Och jag önskar att våra sammanflätade fingrar ska hjälpa mot allt.
För lekande tummar är det bästa jag vet.
Ta med dig ett paraply, ty mina tårar är oundvikliga.
Väggarna är tunna älskling, viska så att orden stannar kvar.
Ska pränta in mitt namn i din tunga, så att du aldrig glömmer det.

Och du ger mig en sån där lång blick,
 som om du försöker suga in bilden av mig,
 för att spara den på din näthinna, för alltid.
Jag räknar varje andetag tills vi sprängs.
 9997 med luft som DU andats.

Och jag kväver tystnaden med klingande skratt,
 trots att ögonen blöder och hjärtat gråter.
 Det räcker inte alltid att läsa mellan raderna.
 Du måste söka efter svaren där de står skrivna,
 i mina blundande ögon.
 Räkna stjärnorna älskling, räkna stjärnorna innan vi faller.

Hopp

Efter ytterligare ett par dagar fyllda av ångest känns det nu lite bättre. Nej, jag har inte råd att köpa något av allt det vackra jag har sett på stan och det gör ont i mig, men vad spelar väl det för roll egentligen? Jag har ingenstans att bo, men jag har ju kärleken! Somliga dagar är det lättare att tänka positivt.

Jag har haft ett bord på loppis och försökt sälja saker, jag har lagt ut annonser på Facebook, Blocket och Tradera. Jag försöker verkligen att få det att gå runt, nu är det bara att vänta på att det ska börja gå bra...

Vi har eventuellt en lägenhet på gång, men jag vågar inte riktigt hoppas. Eller, jag vågar inte erkänna för mig själv (och er) hur innerligt mycket jag hoppashoppashoppas.