Efter ytterligare ett par dagar fyllda av ångest känns det nu lite bättre. Nej, jag har inte råd att köpa något av allt det vackra jag har sett på stan och det gör ont i mig, men vad spelar väl det för roll egentligen? Jag har ingenstans att bo, men jag har ju kärleken! Somliga dagar är det lättare att tänka positivt.
Jag har haft ett bord på loppis och försökt sälja saker, jag har lagt ut annonser på Facebook, Blocket och Tradera. Jag försöker verkligen att få det att gå runt, nu är det bara att vänta på att det ska börja gå bra...
Vi har eventuellt en lägenhet på gång, men jag vågar inte riktigt hoppas. Eller, jag vågar inte erkänna för mig själv (och er) hur innerligt mycket jag hoppashoppashoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar