Jag tänkte att jag skulle bjuda på lite poesi. Detta är en av mina väldigt gamla dikter, som är skriven 2004. Det är mycket i den jag skulle gjort annorlunda nu, jag stör mig på punkterna till exempel. Men som den blev skriven då, så ska den vara. Jag har svårt att ändra i mina egna texter, och det är en svaghet, men ibland är bristerna det som gör det unikt..
Jag har inte längre förmågan att skapa poesi, och jag saknar den delen av mig väldigt mycket. Här nedan får ni i alla fall ta del av mitt forna jag, fången i ett kärlekskaos.
Tummar, andetag och ett evigt sökande
Och jag önskar att våra sammanflätade fingrar ska hjälpa mot allt.
För lekande tummar är det bästa jag vet.
Ta med dig ett paraply, ty mina tårar är oundvikliga.
Väggarna är tunna älskling, viska så att orden stannar kvar.
Ska pränta in mitt namn i din tunga, så att du aldrig glömmer det.
Och du ger mig en sån där lång blick,
som om du försöker suga in bilden av mig,
för att spara den på din näthinna, för alltid.
Jag räknar varje andetag tills vi sprängs.
9997 med luft som DU andats.
Och jag kväver tystnaden med klingande skratt,
trots att ögonen blöder och hjärtat gråter.
Det räcker inte alltid att läsa mellan raderna.
Du måste söka efter svaren där de står skrivna,
i mina blundande ögon.
Räkna stjärnorna älskling, räkna stjärnorna innan vi faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar