Väntan och längtan

Just nu känns det som att livet är en enda lång väntan. Det stämmer ju förvisso, det är en lång väntan på döden. Men meningen är väl att all denna tid skall fyllas med det som ska utgöra livet, och det är livets riktiga början jag väntar på.

Tiden den går, och kommer aldrig igen. Det är ju självklart, men ändå skrämmande. Här slösar jag bort dyrbar tid, på att vänta.

Jag väntar på ett jobb, på ett hem, på att bilda familj, på att återfå min skrivförmåga, på att komma på vad jag vill ägna livet åt, etc etc. Nog vet jag att det är bara jag som kan fylla tiden, och se till att saker händer. Jag försöker, det gör jag faktiskt. Jag sitter ju inte helt passivt och väntar, jag söker jobb och lägenheter, jag anstränger mig, väldigt mycket.

För somliga tycks allt bara hända, de kan försörja sig på något de älskar, har en plats att kalla "hemma", har barn och råd att resa och hitta på saker. Vissa tycks bara kunna knäppa med fingrarna och få allt de någonsin kunnat drömma om.

Nej, jag klagar inte, inte egentligen. Jag har det största och viktigaste av allt, jag har kärleken! Men för att den ska kunna frodas ytterligare behövs lite mer struktur i vardagen, så är det bara.

Livet är, eller ska vara, NU! Vad är det jag väntar på?