Full av tomhet

Idag är en sådan dag då varje andetag och varje hjärtslag smärtar, och jag helst stannat i sängen. Jag skulle vilja gråta, men trots att jag är fylld till bristningsgränsen av obeskrivlig sorg, så vill inte en enda tår falla.

Nej, det finns ingen särskild anledning, det är bara en sådan dag. En sådan dag då alla drömmar krossas och allt känns omöjligt. Att det är grått ute, och att jag varken har ett hem eller en inkomst gör inte saken bättre. Inte heller är vetskapen om att fyra år redan har gått, sedan den allra största, djupaste sorgen kom, och min far försvann.

Jag önskar att jag hade en vän som var här när dagar som denna kommer. En enda vänlig gest skulle kunna ta mig upp ur mörkret. Men jag vet att det är svårt att finnas där, svårt att finna de rätta orden och till och med svårt att orka bry sig, trots att man egentligen inte gör något annat. Ibland måste man få finnas där för sig själv också.